Queert kulturarv bland neuroser och nazister

Hem / Krönika / Queert kulturarv bland neuroser och nazister
Queert kulturarv bland neuroser och nazister

Det är den tionde maj i Berlin. Förväntansfulla studenter samlas vid operan, efter att ha lyssnat på den nya pedagogikprofessorns tal i universitetsbyggnaden invid. Dagen har varit småkall, så brasan kommer att värma gott. Skärmmössorna vänds mot bålet mitt på torget. Kanske funderar någon på professorns ord: “Det vi idag avvisar är det gift som samlats under en tid av falsk tolerans”. Snart ska böckerna brännas.

 

Där böcker bränns har de en gång samlats. Sexologen och queerkampspionjären[1] Magnus Hirschfeld menade 1914 att utmärkande karaktärsdrag hos homosexuella män var att de gärna arbetar i trädgården eller samlar på saker. Ungefär samtidig såg Wilhelm Stekel, en något mindre välvillig sexualforskare, samma queera tendens till samlande och förklarade det som en neuros. I vår egen tid vänder genusforskaren Ann Cvetkovich denna psykologiska stereotypi till en samhällsfråga, genom att fråga sig varifrån begäret/behovet att samla kommer:

“Queers have long been collectors because they are not the subject of official histories and thus have to make it themselves, collecting materials that others might see as marginal.”[2]

Nu är det ju många grupper som inte är subjekt i den officiella historien, men något som kännetecknar situationen för queers är att det ofta dessutom saknats en omgivning som traderat berättelser åt en, och på så sätt hållit en egen historieskrivning vid liv – mormödrar som kan tala om trotsiga tribader och härliga hermafroditer finns nog, men är dessvärre sällsynta. De nätverk av andra queers vi har skapat har vi fått hitta själva, genom vänner, älskare, kamrater. Historiskt har det också varit i privata sammanhang som mycket av samlandet och bevarandet av queer kulturhistoria har skett, vilket gjort det sårbart: har vännerna möjlighet att ta hand om boksamlingen och fotoalbumen när någon dör, eller rensar en oförstående blodssläkt ut det de tycker stör familjebilden?

 

Men det har också funnits andra, kollektiva och offentliga projekt för att ta vara på den queera historien. Ett av de första biblioteken som särskilt samlade queer litteratur grundades av Vetenskapligt-humanitära Kommittén i Berlin under 1900-talets första år. Biblioteket var tillgängligt för alla som kunde betala en avgift på 3 Mark (motsvarande priset på tre kvarts kilo kaffe). Efter första världskriget kom biblioteket att ingå i de omfattande samlingarna vid Institutet för sexualvetenskap, som också innehöll fotografier, kläder, “psykobiologiska frågeformulär”, konst och andra föremål som visade på den sexuella mångfalden världen över. Men att vara ett institut är ingen garant för överlevnad om världen brakar samman runtomkring – när nazisterna kom till makten 1933 länsades biblioteket för att fraktas av hakkorsprydda studenter till bokbålet på Opernplatz. Av bibliotekets uppskattningsvis 12 000 volymer klarade sig ett fåtal undan flammorna – i dagsläget är några dussin bevarade böcker kända.

 

Vartefter den homofila organiseringen växte fram och gay liberation-vågen drog fram skapades nya arkiv och bibliotek – i slutet av 1980-talet gjorde The International Association of Lesbian and Gay Archives and Libraries en sammanställning av queerarkiv och -bibliotek, där de listade över 100 organisationer, från Mexiko till Nya Zeeland. I Sverige byggdes den främsta samlingen upp inom RFSL, med någonstans mellan 8 000–10 000 titlar i förbundsbiblioteket. Där fanns volymer från det korrespondensbibliotek som från slutet av 1950-talet bedrevs av Albatross, RFSL:s landsortsavdelning, där fanns böcker som skänkts till föreningen av medlemmar och inte minst böcker som köpts in genom bokhandeln Rosa Rummet under 1980- och 1990-talen.

 

Men vad som faktiskt stod i hyllorna hos RFSL är svårt att säga: när det 2017 aviserades hyreshöjningar från RFSL:s privatiserade hyresvärd, och föreningen beslutade krympa sina lokaler var biblioteket en av verksamheterna som avvecklades, och böckerna spriddes för världens vindar. Knappt femhundra volymer togs omhand av QRAB, Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek, en då alldeles ny förening som av en lycklig slump fick höra talas om samlingens upplösning. Ungefär lika många titlar fördelades mellan Kungliga biblioteket, Universitetsbiblioteket i Växjö och Karolinska Institutet. Tusentals titlar såldes sedan på loppis eller skänktes till Stadsmissionen, där stora delar troligtvis skickades till förbränning.

 

Så rullar historiens hjul, från Tredje riket till en stockholmsk hyrespolitik. Och tillbaks till nazisterna – när Nordiska Motståndsrörelsens nättidning Nordfront uppmärksammade QRAB:s insats för att bevara queerlitteraturen dröjde det inte länge innan läsarkommentarerna om bokbål kom. Jag vill hoppas att det fortfarande är självklart för de allra flesta att ta avstånd från och bekämpa nazism, om inte för bokbålens skull så för människosynens. Men när det har gjorts, hur ser vi till att de queera samlarna inte förblir isolerade? Hur skapar vi ett samhälle och en rörelse där de queera arkiven och biblioteken får plats, såväl symboliskt som fysiskt?


Olov Kriström Olov Kriström är bibliotekarie, queerhistoriker och en av de grundande medlemmarna i Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek.

 

[1] I den här texten använder jag queer som ett paraplybegrepp för lesbiska, bögar, bisexuella, transpersoner, queera, intersexuella och asexuella.

[2] Tack till Anna Linder vid The Swedish Archive for Queer Moving Images som uppmärksammade mig på citatet.