Fyrtio år med kvinnohistoria/genusforskning och museer

Hem / Krönika / Fyrtio år med kvinnohistoria/genusforskning och museer
Fyrtio år med kvinnohistoria/genusforskning och museer

Det är alltid lättast att skriva om utställningar. Det är svårare med allt annat som vi gör på museerna. Men jag arbetar på en samlingsenhet och har alltid försökt att ha genus i åtanke vad gäller samlingarna, som när en arbetar med ny insamling och med samtidsdokumentation. Det är också viktigt att utvinna andra berättelser än de gängse ur de samlingar som vi redan har.

Jag tycker nog att jag ofta fått gehör och att en förändring skett kring genusfrågor på museerna. Jag har förstås heller inte varit ensam; en period hade vi en genusgrupp på vår myndighet som träffades några gånger per år och det var under en så kallad Museivecka (föregångare till museernas Vårmöte) under slutet av 1990-talet som jag kom i kontakt med ”Nätet kvinnor-museer”.

Nätverket blev föreningen Genus i Museer och första punkt i de stadgar som fortfarande gäller är att ”aktivt driva genusrelaterade frågor inom museiområdet”.  Jag tycker det är viktigt att styrelsemedlemmarna i Genus i museer verkligen arbetar konkret med genus på sina arbetsplatser för att sedan diskutera framsteg och svårigheter med sina kollegor på andra museer.

 

Saker och ting tar tid samtidigt som om jag tänker tillbaka 40 år med kvinnohistoria/genusforskning/museer så har det hänt massor. Jag tycker att det gäller att tänka på att det är ett mycket långsiktigt arbete som i mitt fall blivit livslångt kan man nästan säga. Från de uppsatser och artiklar jag skrev på 1970-talet för att synliggöra kvinnor genom historien, dåförtiden främst ”folkets historia” som vi sa, för min del hembiträden, bryggeriarbeterskor, till att på Sjöhistoriska museet på olika vis försöka synliggöra kvinnor inom det maritima området. Att lära mig mera om maskulinitet och maskulinitetsforskning ägnade jag mig också åt en del för några år sedan. Överhuvudtaget tycker jag det är viktigt att, liksom inom andra områden, hela tiden lära sig mera. Det räcker inte att tycka än det ena än det andra utan det krävs givetvis också kunskap.

 

Det som gäller numera inom samlingsförvaltning och samlingsutveckling är ju framförallt digitalisering.  Också det ett ord som liksom ordet genus definieras på så många olika vis.  Om vi här tänker på våra samlingssystem med registrerade, skannade och fotograferade föremål, foton och arkivalier så är ju de systemen ofta ganska tungrodda och svåra att sökta i.

Ett angeläget samtidsdokumentationsprojekt som flera museer arbetar med just nu är insamling av arkivmaterial från uppropet #metoo. Tekniska museet diskuterar #teknisktfel och #vispelarintemed (om spelbranschen). Sjöhistoriska museet diskuterar insamling av #lättaankar (sjöfartens eget upprop). Det är jag som håller i detta hos oss. I det sammanhanget passar det bra att nämna min före detta kollega på museet, Ingrid Kaijsers, viktiga arbete med att intervjua kvinnor inom sjöfarten. Den samtidsdokumentationen resulterade i boken ”Kvinnliga sjömän – finns dom?” (2005).

 

Framtiden för föreningen Genus i museer tror jag handlar mycket om att engagerade människor ska ha tid och kraft att arbeta och vidareutveckla föreningen och dess kärnfrågor. Det har under senare år absolut blivit vanligare att inte ha tid, att ha fullt upp och stressigt på sitt arbete och med att få livet att gå ihop. Utmattning med återkommande sjukskrivningar är ju tyvärr inte alls ovanligt inom museibranschen heller. Det har också blivit mera tunnsått med deltagare på de aktiviteter som vi ordnar. Vi har försökt förstå varför men det är inte helt lätt. Vi har till och med diskuterat nedläggning av föreningen men det har hittills rönt förvånade protester så frågan är inte aktuell…

Även föreningsformen har jag funderat över, att administrativt underhålla medlemsregister och avgifter kräver mycket arbetskraft och tid av en kassör. Samtidigt som sociala medier luckrar upp medlemsformen på så vis att publicerar vi våra aktiviteter där så ser flera än medlemmar det och vi vet aldrig riktigt om de som dyker upp är medlemmar eller inte.

 

De närmaste åren kommer säkert utvisa om föreningen blir kvar i sin nuvarande form eller kanske på något annat vis. I alla händelser vet jag att den betytt en hel del i museisverige och att många är intresserade av frågeställningarna. Föreningen anordnat studieresor, vi har deltagit i debatter, seminarier, föreläsningar och styrelsemedlemmar har skrivit artiklar och böcker samt en avhandling på temat genus i museer. Vi har även lett ett projekt med stöd från Framtiden kultur om genusmedvetande i museerna.

 

Jag avslutar med att uppmana till engagemang i och vidareutveckling av föreningen ”Genus i museer”!


Eva Hult har arbetat på Sjöhistoriska museet i Stockholm under många år. Framförallt som arkivarie men tidigare också som pedagog och museilektor.

Hon har ett särskilt intresse för samtidsdokumentation och deltar också i utställningsproduktioner. Den senaste etnologiska dokumentationen har som tema Svensk kustbevakning och Sjöräddningssällskap i arbete med att rädda liv från överfulla båtar med migranter på Medelhavet. Dokumentationen har i år resulterat i en utställning på museet som heter ”Jag räddar liv”.

 

I närmare tjugo år har Eva varit styrelseledamot i föreningen ”Genus i museer” och dess föregångare. Sedan 2012 har hon varit ordförande.