Transformativa möten
Nationalmuseum har haft stort inflytande på kulturlivet sedan 1860-talet och våra samlingar visar att varje tid skapar sina former för kulturens nationalisering. Som institution måste man vara självkritisk och se att man har ett ansvar i dessa processer och att i vårt uppdrag ingår att erbjuda samtida perspektiv på konsten.
Den populistiska och av nationalismen präglade synen på svenskhet, som används politiskt i dag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet. Tanken att det finns en historisk tid och plats att blicka tillbaka på, där allt var på ett visst sätt, hålls levande i vissa grupperingar. Men jag anser att det är viktigt att vi som institutioner betonar att det är en fortgående process där nationalism begreppet ständigt förändras och omförhandlas.
Jag har varit verksam som bildpedagog och feministisk forskare på Nationalmuseum sedan 1977 och utifrån ett genus- och sexualitetsperspektiv sökt att ifrågasätta de värdesystem och osynliga strukturer som skapat den förment normala tradition som vårt sätt att se präglas av. Det har varit en ständig kamp och speciellt då på en så konservativ och hierarkisk arbetsplats som Nationalmuseum.
När det gäller kulturarvet har mitt fokus varit på nationalismen kring sekelskiftet 1900, på den syn på svenskhet som då lanserades av de Nationalromantiska konstnärerna och vad det har för konsekvenser för oss idag. I det nyöppnade Nationalmuseum har jag curerat två salar kring perioden. I det förberedande arbetet hade vi workshops med bland annat Hemslöjden, Dalarnas museum, Skansens Kulturhistoriska avdelning, Not Quite i Fellingsbro och Kulturrådet (se min artikel ”Synen på svenskhet undersöks genom konsten” i Konsten att beröra, 2017).
Som feministisk forskare har jag under åren tillhört många olika nätverk, speciellt nordiska, som tillsammans producerat utställningar och böcker som senast i Curating Differently. Feminisms, Exhibitions and Curatorial spaces (2016). Under många år undervisade jag på universitetet i genusvetenskap och främst då på Centrum för kvinnoforskning i Uppsala och Stockholm, och deltog i två stora EU-projekt kring bildförståelse. Jag var även med i skapandet av Genus på museers föregångare.
Under åren på Nationalmuseum har jag sökt överskrida traditionella institutionsgränser och då främst samarbetat med skådespelare, relationella konstnärer och feministiska aktivister. Det har varit en undersökande process där vi sökt skapa en ny slags museipedagogik som bygger på transformativa möten mellan pedagogen, museibesökaren och det reella konstverket.
Ordet ”transformativ” betyder i det här fallet att det finns en förändringspotential i att gemensamt betrakta konst, speciellt då verk av konstnärer som gestaltat viktiga erfarenheter om hur det är att vara människa. Vi har inte bara diskuterat med ord utan bokstavligen prövat andra tiders kroppsspråk tillsammans med syftet att bättre förstå hur präglade vi är av vår egen tids strukturella normer och stereotyper.
Förnärvarande samarbetar jag och Ann Petrén (Kulturhuset Stadsteatern) kring projektet Transformationer där vi tillsammans med museibesökarna undersöker kroppsideal, porträttposer och hierarkier i Nationalmuseums samlingar.
Margareta Gynning är 1:e intendent på Nationalmuseum. Hon har producerat utställningar (42) och böcker kring olika aspekter av den visuella kulturen runt sekelskiftet 1900. Hon har speciellt ägnat sig åt konstnärsrollen, bland annat i doktorsavhandlingen Det ambivalenta perspektivet. Eva Bonnier och Hanna Hirsch-Pauli i 1880-talets konstliv (1999), utställningarna Konstnärspar (2006) och Konstnären (2016).